I kursen Textkommunikation A fick vi i höstas en uppgift att skriva en krönika om valfritt ämne. Och ni vet ju hur vi studenter har det - dåligt med pengar. Just denna månad kanske jag var lite extra påverkad av detta, eller något, så det blev en krönika om just det: studiebidraget.
________________________________________________________________
Minns du första gången du fick ditt studiebidrag? Eller kanske första gången du fick ta hand om ditt barnbidrag själv? Minns du känslan? Jag tänkte i alla fall att ”oj vad mycket pengar!”, 1050 kronor! Jag kan ju göra vad jag vill för det, köpa hur mycket som helst! Gå på bio varje dag eller länsa damavdelningen på H&M. En dator kanske? Eller en ny gitarr? Det finns ju liksom nästan inga gränser alls för vad man kan göra med en tusenlapp per månad.
Så var det ju inte, förstås. Påfyllning av kontantkortet på mobilen, ett par t-shirts och kanske ett paket tuggumi. Slut. Det varierar ju från månad till månad men jag känner mig faktiskt inte som pojken med guldbyxorna när pengarna för det mesta verkar ta slut lika fort som de kom in på kortet. Och det är säkert en ganska bekant känsla och upplevelse för många tonåringar var fjärde vecka. I början var det rätt lugnt, sådär i tretton-fjortonårsålden när det egentligen bara var de där tröjorna, nagellacken och att få gratis sms man ville lägga pengar på. Men ju äldre jag blir, desto mer längtar jag efter att kunna spara mina slantar. Kanske samla ihop till att köpa den där nya datorn som var så självklar för några år sen. Men det kraschar så fruktansvärt hårt med att intresset för kläder, krims-krams och alla de sådär jävla fina skorna växer. Det kraschar med behov av materiella prylar och att man vill umgås med sina vänner, ta en fika, ta en bio och det är inget harmfullt eller lustigt med det. Det är sånt man ska göra i ungdomen, det är väl samtalen över Chai Latte’arna på stan man kommer ihåg i längden? Men hur får man extra cash till det?
Förra veckan stod jag på pressbyrån och väntade medan regnet höll på så som det gör om hösten, tänkte att kanske skulle man skämma bort sig med en tidning. Det var ju faktiskt ett bra tag sen och ”läsning har ju aldrig skadat någon” men no shit Sherlock för rösten hos telefonbanken påstod att jag hade 4,39 enkronor kvar. Jag gick hem innan regnet tog slut och läste på schampoflaskor och mjölkpaket och nu kan man tydligen gå in på arla.se och färglägga igelkottar och bönder. Jahaa!
Jag säger inte att det är omöjligt att spara pengar som ungdom och som endast studiebidragsinnehavare. Det är det inte. Jag har kompisar som har stannat borta från allt var butiker och webbshoppar heter och tagit med sig en apelsin medan de andra fikar te och muffins på stan. De har klarat sina mål och jag beundrar dem för det, för de säger själva att det är inga roliga perioder av sparande de gått igenom. Jag vet, för jag har också samlat några tusen på sparkontot; det är inga supermysiga lägga-några-överflödiga-sedlar-under-madrassen-moments man har att se tillbaka på. Det är faktiskt hard work (work) och jag tror ju egentligen att tanken och meningen med den faktiskt ganska lilla summan vi får per månad, som studenter, ska spenderas för att ha en fritid utanför skolan. Jag vill kunna slappna av och göra, eller handla det man vill och tycker är kul.
Men efter att ha köpt en ny skolväska och ett par nya träningshorts denna månad sitter jag här. Utan att ha tagit en enda fika eller bio med vänner på stan och utan en enda ny dator eller en hel avdelning från H&M. Och jag fortsätter läsa på mjölkpaket med mina fyra kronor på kortet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar